Det känns som jag flyr fältet. Jag flyr undan er, mig själv och dem. Jag vill prata om det. Jag vill förklara. Jag vill börja precis från början och avsluta med slutet. Jag vill berätta precis allt. Men jag vågar inte. Har inte gjort det på många år. Jag har ingen jag vill berätta det för. Jag har ingen jag kan ge precis allt det där. Det hugger i magen varje kväll. Det gör så ont att tänka på allt. Och hur jag nu kan låta någon få mig när han vill. Jag kan ju få honom, när han vill. Fast det som skrämmer mig är inte att jag tillåter det, utan att jag inte bryr mig. Jag blir inte ledsen av det. Jag har på något vis stängt av allt. Jag känner inte längre. Nästan så jag är oförmögen att känna, med undantag för allt som varit. Allt det känner jag så väl. Varje liten känsla jag har haft finns kvar och påminner lite då och då. Jag plågar inte mig själv egentligen. Men jag tycker om smärtan, den påminner mig om något. Kanske om vem jag varit och vem jag kunde va. Jag vandrar lite tyst i det mörka. Jag är inte rädd för att vara ensam eller att bli lämnad. Det skrämmer mig inte att bli sårad. Det jag räds är att bli älskad. Jag är rädd att jag inte är värd någons kärlek, att jag inte förtjänar den. Och lite också oförmågan att besvara den. Jag är avstängd. Det finns ju inte mer kvar. Allt är borta, jag har ingenting att ge. "Jag har längtat efter våld, efter hämd och mer förnedring"
