Det kommer en så konstig känsla krypande. Fastän det varit så uppenbart och verkligt länge slår det en då och då. Jag bor inte hemma längre. Jag har ett eget ställe, mitt ställe. Jag städar, tvättar, handlar, lagar mat etc helt själv. Jag har ingen hemma alltid. Det är om jag bjuder över någon. Annars är jag helt själv. Familjen är på ett helt annat ställe. Känns så overkligt när jag reflekterar över det! Men så är det, min verklighet.