Onödigt jävla långt inlägg är vad det är
Förr var saker så mycket enklare, och roligare. Livet var lättare kändes det som. Jag vet inte vilket som är bäst eller för den delen värst? Att leva ovetande men leva lycklig på det man har och låta allt annat passera förbi utan vetskap. Eller att veta precis vad som pågår och leva olycklig på grund av det. Leva lycklig i en reducerad verklighet eller ta del av hela bilden men då även det smärtsamma.
Jag tror aldrig jag riktigt berättat för någon om hur krossad jag är. Jag är helt förstörd. Tom typ. Jag har aldrig velat prata om det. Jag har bara omgett mig av fasader och detta med ett falskt leende på läpparna. Jag har aldrig förklarat, jag har aldrig ens börjat med att försöka ta upp hela min börda. För i ärlighetens namn orkar jag inte. Och jag vill inte blotta det för någon. Jag tror bara det hade gjort allt värre att involvera någon i mitt jävla mörker. Fan alltså! Jag vill inte ha med det att göra. Jag vill gräva ner allt jag känner och någonsin känt och aldrig vidröra det igen.
Alla liv, situationer, platser, minnen, relationer, människor. Jag älskar er. För vad ni kanske var, vad ni kanske betydde eller vad ni är eller vad ni betyder. Vissa saker vill jag hålla fast vid även om det inte existerar idag och vissa saker som existerar idag vill jag inte längre hålla fast vid.
Till oändligheten och vidare!