Det har varit ett jobbigt år. Mycket har runnit under broarna. Även om det visade sig till att bli ett av mina lyckligaste år efersom jag träffat den som talar rakt till mitt hjärta har det även inneburit tråkigheter. Jag är så trött på att känna ett behov av att krypa innanför mitt eget skinn. Hemska tanke, jag vill inte mer. Att sitta och bli inspirerad till etremligheter är inte typiskt mig, tror jag. Jag är lycklig i livet nu, tror jag. Jag hade kärleken ett par gånger när jag var yngre, det kändes så i alla fall. Eller jag vet inte vad det var. Men det var starka hjärtslag för en annans existens. Det är väl det som går under kärlek. Jag var ung och omogen, tyckte väl mest det låg mest intresse av att känna någonting, vad som helst. Det var nog därför det lätt blev destruktivt. Varenda känsla skulle kännas. Ända in i det sista lilla ordet skulle en mening finnas. Så känner jag inte nu. Nu är det tvärtom. Jag känner helst inte efter. Jag är helst helt avskärmad och kall. Det var så tills jag träffade honom. Han som kom nära, han jag nu älskar. Han hade inte det lätt, det var många väggar jag byggde upp. Även under tiden han tog sig in fortsatte jag att isolera. Nu är det inte lönt längre. Han känner mig, bäst av alla. Han vet vem jag är nu. Jag tror ingen annan vet det. Det skedde liksom en enorm förändring. Allt förändrades när jag flyttade, inte minst jag själv. Ibland känner han mig bättre än vad jag själv gör. Det är mycket märkligt. Och nu är det dags igen. Ytterligare en flytt. Ett steg längre bort från den jag en gång var. Undra vad som händer med mig denna gången. Det går inte igonera att de vänner jag en gång haft symboliserat en fas av mitt liv. Sen växer man ifrån varandra. Många jag en gång känt kan jag idag inte alls förstå, inte för att de förstår mig heller. Vem händer det med denna gången? Jag har min kära granne jag tror jag inte vill åka ifrån. Hon och jag som blev något eget och nytt. Vi förstod varandra fast vi var så olika. Vi bråkar som syskon, käbblar som bara fan. Fast innerst inne håller jag henne så kär. Och nu lämnar jag snart. Jaha, så kan det gå. Nu har jag bajsat klart. Dags att torka röven, hejdå.
Råkade visst ha världens bästa födelsedag. Blev uppvaktad av allt och alla. De sjöng för mig i skolan, både på svenska och persiska. Jag fick presenter morgon, middag och kväll. Vi åt ostbricka under eftermiddagen och på kvällen åt vi världens lyxigaste middag. Det var nästan så jag skämdes så fint och gott det var. Vi gick ut och vinade natten lång, tog ett och annat danssteg. När natten var långt gången gick vi till Max för lite fet mat, tog taxi hem och somnade djupt.
Alla hjärtans dag, fick jag en silverring och en femrättersmiddag på Papis. Jag är så bortskämd av pojkvän. Dessutom flyttade han in, så nu är vi sambos. Livet är bäst.
Glada dagars sång
I ett samhälle där makt ständigt utövas och dessutom makt ständigt påpekas gäller det att inse sin position i helheten. Makt verkar som effektivast när det inte uppdagas. Kalla det medveten makt, omedveten makt. Kalla det tvång, inflytande eller manipulation. Oavsett vad det kallas är resultatet oftast detsamma, ett utövande. När tvånget dessutom är synliggjort men det ändå efterlevs är strukturen av förtrycket robust. Strukturen utgör normen som var och en rättar sig efter. Normen ifrågasätts egentligen inte eftersom dess närvaro är så självklar att den blir axiomatisk. Vad ska då en stackars sate göra?
I hela mitt liv har jag levt efter föreställningen att jag är min egen, vilket givetvis inte är sant mer än per definition. Jag lever i ett samhälle där jag formats av de strukturer som i sin tur förtrycker mig. Jag har alltså blivit lärd att förtryckas genom den makt strukturerna har och utövar. Eftersom strukturerna utgör normen har detta egentligen aldrig ifrågasatts mer än när ett eget engagemang blomstrat. Under hela mitt liv har jag ställts i ett led och aldrig givits möjligheten att ifrågastätta min position eftersom makten skapat ett samförstånd som motverkat att konflikt uppstått. Makten har lurat mig att tro att det varit mitt val att rätta mig efter ledet och fått mig att tro att det handlat om mig och mitt val när det egentligen är en struktur som förklätts till tvång som utövas genom ett omedvetet utövande som jag i sin tur trott vara ett frivilligt och medvetet val.
I många år av mitt liv har jag ställt klockan tidigt, jag måste ju hinna med att göra mig iordning. Jag spenderar hur mycket pengar som helst på kläder som är mer snygga än bekväma. Jag köper skor som gör mig lång fast jag alltid längtar efter att ta av dem. Jag plattar mitt lockiga hår och lockar mitt raka hår och oroar mig över huruvida regnet eller fukten kommer påverka det. Jag sminkar mitt ansikte men längtar efter att få tvätta av det sen när jag kommer hem igen. Jag är en morgontrött människa, jag älskar att sova... Så varför ställer jag klockan tidigare för att hinna med allt detta? Jo, anledningen till varför är århundradets största lögn, JAG GÖR DET FÖR MIN EGEN SKULL. Jag gör inte mig fin för andras skull utan för min egen... Okej, men om jag nu gör det för min egen skull.. Varför längtar jag efter att få sätta upp håret utan att bry mig om det är platt eller lockigt? Varför längtar jag efter att tvätta bort sminket? Att byta skor? Att ta av mina tajta kläder? Om jag gör det för min egen skull, varför håller jag inte på med denna maskerad på mina lediga dagar när jag bara ska vara hemma själv?
Jag gör ingenting för min egen skull av det ovannämnda. Jag gör det för jag känner mig bekväm i att känna mig snygg i sällskap av andra. Jag som kvinna blir granskad och objektifierad varje dag och får kämpa för min plats i det offentliga. Så när jag väl tar plats är det säkrast att vara snygg och fixad. Jag granskar mig själv precis så som jag uppfattar att andra gör det och jag gör det ur alla de tänkbara vinklar de kan se mig från. Jag sminkar mig för jag ska få bättre förutsättningar under granskingen när jag tar plats, och vet du vad? Det är sjukt. Därför säger jag upp mig nu. Objektifiering, dra åt helvete! Jag är klar med att ursäkta löjliga riter utifrån maktutövande tvång från kvinnofientliga strukturer.
KROSSA PATRIARKATET!
Den feministiska eman...
Förr var saker så mycket enklare, och roligare. Livet var lättare kändes det som. Jag vet inte vilket som är bäst eller för den delen värst? Att leva ovetande men leva lycklig på det man har och låta allt annat passera förbi utan vetskap. Eller att veta precis vad som pågår och leva olycklig på grund av det. Leva lycklig i en reducerad verklighet eller ta del av hela bilden men då även det smärtsamma.
Jag tror aldrig jag riktigt berättat för någon om hur krossad jag är. Jag är helt förstörd. Tom typ. Jag har aldrig velat prata om det. Jag har bara omgett mig av fasader och detta med ett falskt leende på läpparna. Jag har aldrig förklarat, jag har aldrig ens börjat med att försöka ta upp hela min börda. För i ärlighetens namn orkar jag inte. Och jag vill inte blotta det för någon. Jag tror bara det hade gjort allt värre att involvera någon i mitt jävla mörker. Fan alltså! Jag vill inte ha med det att göra. Jag vill gräva ner allt jag känner och någonsin känt och aldrig vidröra det igen.
Alla liv, situationer, platser, minnen, relationer, människor. Jag älskar er. För vad ni kanske var, vad ni kanske betydde eller vad ni är eller vad ni betyder. Vissa saker vill jag hålla fast vid även om det inte existerar idag och vissa saker som existerar idag vill jag inte längre hålla fast vid.
Till oändligheten och vidare!
Onödigt jävla långt i...
When I'm away, I will remember how you kissed me
Under the lamppost back on Sixth street
Hearing you whisper through the phone,
"Wait for me to come home."
YOU WON'T EVER BE ALO...
S<3G
Home is where your he...
2014 är året då:
Jag blir sanslöst kär, och sanslöst älskad för den jag är.
Jag flyttar till något nytt och inreder det precis som jag vill ha det.
Halva året har gått och lite därtill, och jag har uppfyllt det. Jag har träffat mannen jag älskar sanslöst och som sanslöst älskar mig. Det är han och jag. Han gav mig en underbar sommar fylld av skratt och kärlek. Han har fått mig att älska någon gränslöst, och det viktigaste att känna sig lika älskad tillbaka.
Jag flyttade till en större lägenhet. Världens finaste om jag får säga så. Jag har inrett den precis så som jag vill ha det. Och jag trivs så bra. Jag sover gott, läget är perfekt och det hade inte kunnat bli bättre.
Så oavsett vad som händer resten av året tar jag det. För mina drömmar besannades och jag ber inte om mer!
Året jag fann allt
Du gör mig så ledsen, du gör mig så arg. Jag har aldrig gjort något annat än mitt bästa för dig. Du upptar min tid och jag tar med dig hem. Jag orkar inte låta bli att ta åt mig mer, jag orkar inte sova dåligt mer. Låt mig vara, du är bara elak och arrogant. Låt mig tala till punkt när jag väl, efter tusen övertramp, säger till.
Till dig som tystar mig:
Jag känner mig så lustig och bara i vägen för dig. Du är tyst och ger mig bara jobbig tystnad. Jag känner att något är fel, ibland allt. Du gör mig bipolär.
Till dig som vände mig ryggen:
Fy fan för dig. Jag kommer aldrig förlåta dig. Det blir värre ibland, tyvärr. Men du är död.
Till dig jag saknar:
Kan du lämna min skalle ifred? Det är fel att tänka på dig och fel att prata med dig. Men ändå tänker jag på dig hela tiden.
Till mig:
SKÄRP DIG
Dag
OFRISK
So I say turn up the ...
Thada
Slumpens poesi
Vissa dagar
"Jag har längtat efter våld, efter hämd och mer förnedring"
Aldrig, aldrig ensam
Jag vill bli sådär omåttligt uppvaktad. Världens största bukett, i händerna på en töntigt leende kille. Jag vill bli älskad för den jag är, i alla väder oavsett mitt humör. När jag beter mig som värst, när jag lägger min tvära omöjliga sida till. Då ska han titta på mig, lägga huvudet på sne och le lite sexigt och vifta bort det med en kommentar om att jag kan bättre. Jag vill somna ifrån hans frånvaro i soffan och bli väckt av hans närvaro. Vara ovetandes om att han mitt i någonting annat lägger sina armar om mina axlar och bara drar mig tätt. Han ska komma mig närmare fast jag ber honom dra åt helvete, för han vet att det är precis då jag vill att han drar mig till sig hårdare. Och en helt vanlig tisdag hittar jag en ask med världens finaste örhängen i. När vi satt igång musik till matlagningen tar han tag i mig och vi dansar några steg, väldigt töntigt men så mysigt. Det slutar med att vi trillar så mycket vi skrattar åt varandra. Och när det mest otänkbara händer, när hela min värld rasar samman. Då fångar han mig, och gör mig påmind om det kärleksfulla förhållande vi har.
Så, det var det. Sen att det aldrig kommer ske. Jag kommer aldrig nöja mig. Och ingen kommer komma mig så nära att de får vara allt det här. "Du är bara 22år, du har hela livet framför dig". Ja, precis. Jag har levt med mig själv i 22år. Om någon borde veta hur det ska gå för mig är det väl ändå jag?